Warg masserade sina tinningar.
”Det här ger mig huvudvärk”, klagade han. ”Ni tidningsmurvlar ger mig inte en chans.”
Han satt hemma hos Leonard Nihlén på Adolf Fredriks torg. De senaste dagarna hade huvudstadens tidningar eskalerat sina krav på rättvisa åt Grip, både avseende lotterivinsten och givetvis i bortförandet av hans dotter. De överträffade varandra i krav på Wargs arrestering och adjunkt Grip fick utrymme att säga sin saga.
”Inte ens du min vän kan få in en spaltmillimeter till min fördel”, sa han och drack av kaffet som stod framdukat på bordet i salongen. Nihlén suckade.
”Din redaktör går i polisens ledband”, fnös Andrée.
”Inte polisens”, försvarade Leonard sin arbetsgivare. ”Redaktörer bryr sig om sina läsare och nu vill läsarna se rättvisa skipas. De tror att du är skyldig och vill att polisen ingriper. De vill läsa att staden tar hand om sina invånare, att de kan känna sig trygga. Men du ska veta att kritiken mot polisens handfallenhet bubblar under ytan. Personligen tror jag att stadsfiskal Stendahl snart tvingas se sig om efter ett nytt jobb.”
Warg satt tyst en stund innan hans ögon lystes upp och ett finurligt leende spreds över hans läppar.
”Det har du såklart helt rätt i.”
I Lasse blindbock hamnar Warg i allmänhetens blickfång efter att ha blivit anklagad för att ha stulit ett skrivbord från en moderlös flicka. Stadsfiskal Lars Stendahl tvingas av pressen och allmänheten att agera och sätta hårt mot hårt för att stäva brottsligheten i staden. Men Andrée Warg har sin egen plan …