Sex personer klättrade ner från tågvagnen trots konduktörens idoga protester och förmaningar. Det var Warg, Camille, Nihlén, kapten Adelkors, juvelerare Bernstein och hans sköterska Rosalia.
Warg gick först och gjorde sitt bästa för att röja väg och följa Camilles väginstruktioner, det var hon som sett ljuset från en gård mellan träden. Rosalia och Adelkors assisterade Bernstein genom snön och Nihlén fick ansvaret för det minimala bagage de kunde få med sig.
”Här, se här!” ropade Camille efter något hundratal meter. Hon hade kommit fram till en vägskylt i trä. När Warg borstat bort snön kunde de läsa: ”Karlsäters Wärdshus”
”Åh, ett värdshus”, utropade Nihlén när han kom fram.
”Oh, ja. En varm brasa och en kopp te”, sa Rosalia längtansfullt.
”Det måste finnas en väg här under”, konstaterade Warg. ”Annars skulle det inte ha en skylt här.”
De såg sig om allihop, någon väg gick inte att urskilja men det växte inga träd på sträckan som bredde ut sig framför dem. Det måste vara vägen. De pulsade vidare i snön som nu gick kvinnorna upp till knäna. Det gick långsamt och det var tungt. Warg behöll sin position i täten, tog stora yviga steg och försökte skyffla undan snön med fötterna.
För ett ögonblick verkade snöstormen lätta men i nästa kom den tillbaka med ännu mer kraft.
Warg, i sällskap med mademoiselle Camille och vännen Nihlén, ska fira jul hos Nihléns faster i den uppburna vintersportorten Härnösand. Ett oerhört snöoväder sätter dock stopp för det norrgående tåget och vännerna söker skydd på ett julstängt värdshus. När en person skjuts i ett låst rum träder nya personligheter fram och Warg får återigen stå till svars för allas orätter när Endast tjuven är vaken.